Kritik av ambulanssjukvården

Socialstyrelsen ger enligt GP svidande kritik av ambulanssjukvården i Storgöteborg. Det är hur avvikelser hanterats, brist på ambulanser, väntetider m.m.

Sedan den tragiska olyckan på Öckerö i december har ambulanssjukvården hamnat i centrum för debatten. Från kommunens sida har vi varit kritiska till den hantering som SOS Alaram har haft av vår kommun samt av södra skärgården. Gång efter annan har man dirigerat Öckeröambulansen till att ha körningar i Göteborg. Då talar vi inte enbart om s.k. prio 1-larm, dvs. akuta olyckor, utan även om rena sjuktransporter. Vid tidigare möten med ansvariga på SU (Sahlgrenska Universitetssjukhuset) har vi bibringats den uppfattningen att när Öckeröambulansen lämnar kommunen så täcker Torslandaambulansen upp. Det har nu visat sig att så har inte alls varit fallet utan även Torslandaambulansen har använts för att täcka upp i Göteborg.

Detta totala feltänk har vid ett trettiotal tillfällen påpekats av personal på Öckeröambulansen. Dessa avvikelser har man inte tagit någon som helst hänsyn till utan istället fortsatt att lämna vår kommun och södra skärgården tom på ambulansresurser.

Jag har vid flera tillfällen efter att detta uppdagats kritiserat detta förfarande via media. Anmärkningsvärt är att SOS Alarm i SVT Debatt försvarade sig bl.a. med att vi har brandmän som åker till olycksplatser för att hjälpa till, s.k. IVPA (I Väntan På Ambulans). Att jämställa deltidsbrandmän utan kvalificerad sjukvårdutrustning med en akututrustad ambulans med utbiöldad sjukvårdspersonal gör mig minst sagt bekymrad.

Vi har nu initierat ett möte med ansvariga politiker i SU för att reda ut hur man i framtiden kommer att säkra en bra ambulanssjukvård för vår kommun. Gensvaret för mötet har varit positivt och jag ser fram emot att återkomma med information som gör att även kommuninvånare i skärgården kan känna sig säker på att det finns ambulansresurser på plats om det händer något.

En kommentar för “Kritik av ambulanssjukvården

  1. Det här är inte någon komentar på ovanstående, uten en berättelse att även i Stockholm har vi stora problem med hur ambulanssjukvården sköts.
    Jag har sedan många år tillbaka haft en svåra epileptiska anfall även status epilepticus.Nu har jag en examinerad Epilepsihund, (den första i Europa) som larmar innan ett ep-anfall bryter ut. Den 6 nov. 2010 var vi på ett årsprov i Hagaberg/Södertälje. Jag får ett svårt ep-anfall Ambulans tillkallas. På platsen säger amgulansmännen att det här är inte ett ep-anfall utan hon fejkar anfallet utlöser det själv. Jag för ligga ute på marken i kylan i 39 minuter innan de hämtar båren, jag ör inte medveten om det här utan har läst det i instruktörernas rapport. De tar in mig i värmen men jag är inte vid medvetande har hela tiden återkommande kramper. Jag har sedan 1972 haft svår epilepsi och vid flera tillfällen åven status epilepticus.
    Ambulansmännen talar om för alla närvarande att det inte är epilepsi och låter mig ligga kvar, vid kontakt med min man som naturligtvis är MYCKET orolig säger de åter igen att det inte är EP. Efter två timmar köt de mig till Södertälje sjukhus, där jag får ligga på intensivvårdsavdelning fleradagar efter 8 dygn får jag åka hem, men är då fortfarande så dålig att jag inte kan sitta upp utan får åka med bårbil hem.
    Har ambulanspersonalen befogenhet att ställa diagnos?
    Har de inte tystnadsplikt? De infotmerade ALLA närvarande om att jag själv utlöste anfallen?? vilket inte är möjligt.
    Att låta en patient ligga med svåra kramper i 2 timmar?
    När jag kom till sjukhuset var mina anfall direkt livsfarliga, jag hade slutat att andas.
    Jag är fortfarande inte helt återställd och har fått en stor rädsla för hur ambulansbesättningen behandlade mig, det var ytterst KRÄNKANDE.
    Det var Samaritens ambulans i Stockholms län.

Kommentera