Förföriskt vinstförbud

Uttrycket ”vinst i välfärden” väcker starka känslor. Ska gamla mormor sitta ensam på ett vårdhem där ingen i personalen reagerar när larmet går, samtidigt som mångmiljonbelopp tas ut av ägarna i något skatteparadis?

Ska en skolkoncern få dela ut vinst när det finns elever som inte får det stöd de skulle behöva för att uppnå skolans mål?

Endast fantasin sätter gräns för hur många frågor av den typen som skulle kunna ställas där det på förhand givna svaret är: Nej, så borde det inte vara!

Politiker kan välja att sätta punkt där. De kan slå fast att det är fel att göra vinst på verksamheter som syftar till att ge medborgarna trygghet, hälsa och utbildning. Så resonerar Vänsterpartiet. En lång rad socialdemokratiska arbetarekommuner vill att deras parti ska göra detsamma på kongressen i vår.

Saken vore enkel om Socialdemokraterna liksom Vänsterpartiet sällan bar regeringsansvar. Men de har en annan historia och har åtminstone hittills också haft en annan självbild. De styr i många kommuner och landsting. Siktet är också inställt på att återta regeringsmakten – för de är vana att se sig som ansvarsbärare.

För ett sådant parti räcker det inte att ett beslut känns rätt för stunden. Det måste tänka igenom konsekvenserna.

Om allt varit väl innan ormen kom in i paradiset hade partiledningen med Stefan Löfven i spetsen knappast tvekat. Den hade gjort kampen mot vinstintresset till sin och haft en kampanjfråga att driva hårt mot de borgerliga i nästa valrörelse.

Men den offentliga sektorn var aldrig något paradis. De stora, enhetliga systemen var inte lyhörda för medborgarnas önskemål och behov. Att det knappt fanns några alternativ gjorde det också svårt att bedöma vilka möjligheter som fanns att få en bättre och effektivare verksamhet för skattepengarna.

En del privata entreprenörer har uppnått vinster på sätt som sticker i ögonen. Samtidigt har andra på en gång lyckats höja kvaliteten i verksamheten och uppnått betydande vinster. De har helt enkelt sett och utnyttjat rationaliseringsmöjligheter som inom det offentliga systemet var osynliga.

Så frågan är: Mår gamla mormor bättre när pengar slösas bort inom en illa organiserad offentlig verksamhet än vad hon gör när ett privat företag kan ta ut vinst efter att ha effektiviserat arbetet?

Känslomässigt finns uppenbarligen en skillnad. Offentliga systems misshushållning med resurserna är ett abstrakt och opersonligt problem. Den girige kapitalisten som skrattar hela vägen till sitt utländska skatteparadis kan vem som helst föreställa sig och rikta sin moraliska vrede mot.

För politiker som bär eller hoppas få politiskt ansvar borde det inte vara nog att ta denna enkla poäng. Ineffektivitet må vara svårare att se än vinstuttag. Men den får konsekvenser som är lika allvarliga.

Ardalan Shekarabis artikel på DN Debatt (5/10) var till formen ett inlägg om hur vinster i välfärden ska begränsas. Under ytan kunde ändå oron anas: Vad gör vi om kongressen bakbinder oss genom ett kategoriskt beslut om vinstförbud?

Genomgången i artikeln av olika modeller för att stävja oskäliga vinster visade tydligt hur komplex frågan är.

Ställer man hårda kvalitetskrav riskerar verksamheten att hämmas av rigida och inte särskilt träffsäkra regler. Ett tak för hur mycket vinst som får tas ut kan lätt kringgås. Och ett uttryckligt vinstförbud skulle leda till nedläggningar och svårigheter att få privata aktörer att engagera sig i välfärdssektorn.

Att säga att kvalitet i välfärden är en fråga utan enkelt svar är just nu ingen debattvinnare. Men för både landet och det socialdemokratiska partiet skulle det raka beskedet att vinstuttag förbjuds bli mycket svårare att leva med.

Ledare i DN 2012-10-06

Kommentera