Mät barnfattigdom med rätt mått

Problemet med många av barnfattigdomsrapporternas sätt att mäta, och den påföljande medierapporteringen, är att det stjäl fokus från gruppen av de allra mest utsatta barnen, skriver Anders W Jonsson (C), ledamot i socialutskottet i SvD.

Under våren har det kommit en uppsjö av rapporter på temat ökad barnfattigdom. Att det lever barn i utsatthet i Sverige är ett problem som är ytterst angeläget. Men många av barnfattigdomsrapporterna använder sig av metoder som inte är relevanta – något som riskerar att ta fokus från de verkliga problemen.

Även om barnfattigdomen har halverats sedan slutet av 90- talet, lever fortfarande många barn i familjer med mycket knappa ekonomiska marginaler. Ökade inkomstklyftor är en utveckling som pågått sedan 80-talet och har delvis gått hand i hand med den goda ekonomiska utvecklingen. När tillväxten har ökat har också lönerna stigit för samtliga. Förbättringarna är dock inte lika tydliga för alla grupper, till exempel ensamstående föräldrar. Det är detta som kallas relativ fattigdom – ett begrepp som ibland är lite vanskligt.

Den relativa fattigdomen säger nämligen inte särskilt mycket om de generella levnadsvillkoren i ett land. Nordkorea påstås ibland ha världens lägsta relativa fattigdom – alla är lika fattiga = inga klyftor. I samband med publiceringen av en rapport från Unicef, framställdes i medierna bilden av Sverige som ett av de sämsta länderna för fattiga barn. Men för den som läste noggrant framkom en helt annan bild.

Unicef undersökte hur många barn som saknar två eller flera av 14 kriterier som anses normala och nödvändiga för barn i ett rikt land. Det kan röra sig om tre mål mat om dagen, två par skor, en lugn plats för att kunna göra läxor, pengar till skolutflykter eller en internetuppkoppling. Resultatet visade att 1,3 procent av barnen i Sverige saknade två eller fler av dessa kriterier, vilket ger en topplacering.

Men vad som lyfts fram ur Unicef-rapporten är den del där man tittat på medianinkomsten i landet och sedan mätt golvet i procent av medianinkomsten. I Sverige är golvet i de flesta fall socialbidragsnormen. Eftersom Sverige har en mycket god ekonomi och lönerna stigit kraftigt de senaste tio åren har medianinkomsten ökat. Socialbidragsnormen justeras dock bara upp med hur konsumentpriserna har ökat. Om lönerna ökar mer än vad priserna gör blir alltså effekten att Sverige halkar ner i Unicef-mätningen. Hade lönerna i stället legat stilla och priserna ökat hade det sett bättre ut i mätningen.

Samma sak gällde i en undersökning som Ekot gjorde nyligen, där man tittade på den relativa barnfattigdomen kommun för kommun. Den relativa fattigdomen ökar i exempelvis Norrbotten när fler kommer i arbete och lönerna stiger. Om däremot arbetslösheten och lönerna ligger stilla, håller sig även barnfattigdomen stabil.

Det är också viktigt att poängtera att merparten av barn som klassas som fattiga är barn vars föräldrar kommit till Sverige som flyktingar. Om hundra barn flyr från miserabla förhållanden i krigets Somalia och får en trygg hamn i Sverige innebär det rent krasst att den svenska barnfattigdomen ökar. Att barnen inte har tillgång till exempelvis internetuppkoppling eller två par skor från dag ett gör att de automatiskt klassas som fattiga. Det betyder inte att vi ska sluta med den generösa flyktingpolitik som förs i Sverige och som jag är stolt över. Däremot betyder det att samhället måste anstränga sig lite extra för att föräldrarna till barnen snabbt ska komma i arbete.

Det allvarliga problemet med många av barnfattigdomsrapporternas sätt att mäta, och den påföljande medierapporteringen, är att det stjäl fokus från gruppen av de allra mest utsatta barnen. Det handlar om de barn som lever i absolut fattigdom, vilket måste vara det väsentliga måttet på fattigdom och som Rädda Barnens årliga barnfattigdomsrapport använder sig av.

För denna grupp finns mycket att göra. Nästan alltid handlar det om barn till en eller två arbetslösa föräldrar, varför ännu fler åtgärder mot arbetslöshet är angelägna.

Debatten kring barnfattigdom är viktig. Därför är det beklagligt att diskussionerna så ofta förvillas av olika sifferexerciser i stället för att ta tag i det verkliga problemet. Att försöka plocka politiska poäng genom statistiskt trixande gagnar möjligen medierna och oppositionen. Men de barn och ungdomar som växer upp under kärva förhållanden förtjänar att vi tar deras situation på allvar.

ANDERS W JONSSON (C)

riksdagsledamot, ledamot i socialutskottet

Kommentera