Ledarblogg av Maria Haldesten

Gammalt blir som nytt med ny etikett. Det tycks de drivande bakom det så kallade ”medelklassupproret” tycka. Och alltid lurar de väl någon. Men scenen med tre upproriska tanter runt ett köksbord är som hämtad ur Lukas Moodyssons 70-tals epos ”Tillsammans”.
– Det blev ett skifte i det offentliga samtalet, säger en av kvinnorna, lektor på Högskolan i Väst, om den debattartikel som publicerades i Aftonbladet i höstas.
Jaså? Visst var debattartikeln vältajmad och fick uppmärksamhet. Men något verkligt skifte är det väl ändå inte tal om?
De upproriska högskolekollegorna säger ju bara vad vänsteraktivister alltid sagt. Det nya är att dessa renläriga debattörer hittat moderna sätt att marknadsföra sin ideologi på med hjälp av sociala medier – utöver torgmöten, kampsånger och en klassisk inledning i Aftonbladet.
Det självutnämnda ”Medelklassupproret” säger sig vilja diskutera en ”samhällsvision som inte är nostalgiskt tillbakablickande”.
Inte tillbakablickande? Tillåt mig tvivla. Tanken på att neka människor rätten att själva välja vård och skola är ju klassisk 1900-tals vänsterpolitik. Likaså motståndet mot Rut- och Rotavdrag.
Disktrasorna med upprorets logga, och budskapet ”vi städar de kök vi har” känns också väldigt välbekant. Vem minns inte den hetsiga pigdebatten, under vilken Göran Persson mässade om att ”städa sin egen skit”?
Svensk skattetryck är näst högst i världen. Motståndet mot höjningen av brytpunkten, som aktivisterna såklart stöder, är ett problem för Sverige på många sätt. Det påminde ett par fackförbund påtalade så sent som i går.
De upproriska säger sig vilja ha god välfärd och trygghet. Men allvarligt, vem vill inte det? Finns det något parti i Sverige som har en annan vision?
Men blir Sverige tryggare av att städerskor får återgå till den svarta sektorn? Får skolbarnen det bättre om jobben på byggfirmorna blir färre?
Den svensk som har pengar som bränner i fickan har närmast oändliga möjligheter att på eget initiativ göra gott, hjälpa barn och fattiga. Den stora, svenska frivilligsektorn bär för övrigt redan upp stora delar av omsorgen om de mest utsatta. Men när de upproriska vänsteraktivisterna får frågor om varför de inte gör något själva, bidrar till någon fond, gör de tummen ned.
– Vi tycker inte att välgörenhet är någon bra idé, förklarar de.
Tur att stat och kommun har en annorlunda syn på civilsamhället och frivilligsektorn, samarbetar och ger bidrag. De som uttalar sig nedsättande om välgörenhet har en väldigt konstig syn på gemenskap.

Kommentera